På lunchen var jag iväg och simmade på Eriksdalsbadet. Blev svårt omkörd av en simmarbrud som varvade mig. Självklart kunde jag inte bara ligga och guppa och se på utan bestämde mig för att köra dubbelt så långt som hon. Jag tror jag klarade det. Dock kan det ha varit så att hon bytte spår när jag, tröttare och tröttare, började simma i sick sack in på hennes linje. Vem vet? - sjukt svårt att se vem som är vem i badmössa och simglasögon.
Efter min bragd i bassängen stack jag in på ICA för att köpa en recoverydrink. Väl inne fick jag bemötas av en underbar pensionär. Ni vet, en sådan som nåtts av döden men lyckats skaka av honom, men låtit bitterhetens underbara skepnad lägga sitt täcke över den glada och goda åldringen. Det som återstår är oftast en snål, grinig och ganska ensam stackare. En gestalt av denna karaktär ville passera mig i kön, men istället för att ursäkta sig och fråga om det var möjligt, ställdes frågan: - Skall du stå där i vägen?! Efter att jag leendes bett om ursäkt och förklarat att detta på intet vis hade varit mitt uppsåt, avslutade damen framför mig med att förklara att hon aldrig mer tänkte handla där. Glassen hon valt, trots rabattkupong på tio procent, var på tok för dyr, så något mer besök här skulle de aldrig mer föräras.
Det krävs dock bara ett leende och ett vänligt ord, för att få täcket av bitterhet att brista i sömmarna. Den glade och gode visar sig, tyvärr bara för en kort stund innan nästa stora skymf skall attackeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar