Igår var jag och körde ett riktigt hårt pass på SATS och gav verkligen allt. Det är ju alltid bra när man gör det men en av bieffekterna är ju att man blir helt slut i kroppen efteråt och minsta lilla sak kräver en ansträngning för att genomföras - eller?
Sanningen är ju den att det egentligen bara är min inställning som säger till mig vad som är jobbigt efter träningspasset. Visst kroppen kanske känns som om den jobbat hårt i timmar, men egentligen har jag bara använt 10% av kroppens fulla potential. Ändrar jag min syn på hur trött jag är i detta läge så orkar jag med ens 1000% mer. Scenariot stämmer överens på det mesta i livet och med ett positivt mindset går det att åstadkomma underverk. Några underverk har jag dock inte uträttat ännu, förutom att jag lyckats övertala min flickvän att bli kär i mig, men underverkens tid ligger framför mig och inte bakom. De kommer var så säker, trägen vinner och med lite fokus når man ganska enkelt sina mål oavsett hur höga de är. Det enda som skiljer dem emellan är vilken grad av motivation som behövs adapteras för de enskilda målen. När den väl är ansamlad och rätt mindset satt så skiljer sig inte målens nåbarhet så mycket som man kan tro. Hög motivation = roligt att göra ansträngningarna, låg motivation = lägre lust att utföra ansträngningarna. Det finns alltså en balans i ekvationen bara man kan hitta rätt mindset.
Idag kommer min träning endast att bestå av den morgonpromenad jag körde i morse på en dryg mil. Resten av dagen blir tillägnad personalfest på Myou.
Suunto T6 logg, Datum: 3 juli, Tid: 06:11-07:33, Duration: 01:21:49, Längd: 10,51 km, Förbränning: 765 kcal, Medelhastighet: 7,7 km/h, Maxpuls: 131, Medelpuls: 110, Träningseffekt: 1,5, EPOC: 12 ml/kg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar