Igår - söndag, var jag, Jens och Peder ute och joggade i Ursvik. Jag körde milspåret och de valde en något kortare variant. Precis efter jag lämnat dem, cirka 3 km in på varvet, kändes det riktigt bra. Jag hade varken känningar av revbenen eller att jag inte skulle ha tillräckligt med energi i kroppen. Jag joggade på och höll de som löpte bakom mig på bra avstånd. Sedan fick jag syn på en äldre man med väldigt skum löpstil långt framför mig. Jag höll väl en 4 min/km ungefär och kom snabbt ifatt honom, i backen som följde passerade jag honom och hade snart lagt ett femhundrameters gap emellan oss. Så långt frid ioch fröjd. Men vid c:a 7 km tog jag helt slut. Pulsen rusade upp i 180 och jag kände mig för första gången på månader helt färdig. Självklart blev jag passerad av den lilla gubben vid 8,5 och stapplade säkert minuter efter honom i "mål". Det visade sig att mina goda vänner hade haft nöjet att tala med honom också, och förklarade för mig att gubben hade kört 2 mil.
Visst faan hade jag kunnat köra över honom men för en gångs skull valde jag att släppa. Kroppen kändes riktigt trasig och revbenen hade gjort sig allt mer påminnande om sin närvaro. Något är just nu inte hundra i kroppen och jag var mogen att ta ett nederlag för att inte riskera ett längre träningsuppehåll. Visst är det sjukt att jag ger detta ett så stort utrymme - men jag hatar att vika ner mig och jag blir sällan passerad i spåren, så länge Tuffe stannar hemma förstås.
Ikväll blir det ett lugnt cykelpass, för stilla kan man ju inte va. Och nästa gång jag ser gubben med skum löpstil skall jag passera honom baklänges och fortsätta så, dubbelt så långt och dubbelt så snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar